Vi som har svår cancer lever med vår oro och ångest, men hur är det för våra närstående? De som ser våra mardrömmar och alla våra biverkningar, men inte kan göra mer än att vara ett stöd. Och samtidigt brottas med tankarna om sin egen framtid. För att inte tala om det allra svåraste, dagen då cancern till slut tar ut sin rätt.
Uno var bara 55 år när han fick väldigt ont i ryggen. Först trodde han att det var vanlig träningsvärk. Efter en tid gjorde han på läkarens inrådan ett PSA-prov. Och så på det ytterligare utredningar. Ändå kom beskedet som en chock för både Uno och hans fru Lolo. Elakartad, aggressiv och snabbväxande prostatacancer.
Läkaren släckte allt hopp när han sa: ” Om det är så att ni funderar på vad ni ska göra när ni går i pension, sluta planera och göra det nu”
Nu åtta år senare sitter Unos fru Lolo Tode Palm i min studio för att berätta om sin bok Kärlek & sorg, om hur det var att följa sin stora kärlek genom alla tunga faser i sjukdomen och fram till det oundvikliga slutet. Lolo är journalist och hon bestämde sig för att både lära sig allt om Unos cancer, men också skriva dagbok under hela sjukdomen. Det är noteringarna vi ska prata om i den här podden.
Om att vara närstående och ett stöd när oron för hennes egen framtid lamslog henne. Vem var hon utan Uno? Orkar hon fortsätta jobba? Fixar hon huset på egen hand? Hur ska det gå med ekonomin? De här tankarna fyllde henne med skam. Det var ju inte hon som var dödligt sjuk. Varför uppta tid med att tänka på sig själv?
Uno själv ville bara fortsätta leva som vanligt. Spela i sitt band, snickra bord och leda grupper på gymmet.
Lolo berättar i podden om hur Unos personlighet förändrades och om de svåra samtalen. Lolo och Uno fick rådet av en kurator att avsätta tid en gång i veckan, för att prata om jobbiga saker. Gärna på en speciell plats i villan, och gärna samma tid
Det blev måndagskvällar efter middagen. De gjorde upp varsin lista med svåra och känsliga frågor. Så betade de av allt det svåra på en timme varje vecka. Resten av tiden var fredad för hoppet om att Uno skulle bli botad och frisk.
Till sist hamnade Uno och Lolo ändå i det så kallade brytsamtalet när ingen mer vård fanns att ge. Uno ville inte veta hur lång tid han hade kvar. Men bägge förstod att slutet närmade sig.
Jag kan väl säga att det här blev mitt livs svåraste poddsamtal, och jag har gjort många och mycket känsliga. Uno fick leva i knappt fyra år, Jag har samma typ av spridd prostatacancer som Uno.
Så frågan som hängde som ett moln i poddstudion. Vill jag verkligen veta allt?
Lyssna på ett spännande och berörande samtal om att leva i cancerns skugga. (Foto: J Anders Hansson/Ducksoup Media)
